dev och prada leker pet-leken. den går ut på att peta på varann. det är förmodligen devs favoritlek. han brukar tigga om att vi ska peta på honom. – ”mammmmaaaaaa, peeeta på mig!”
det ingår ju en del jagande i leken också. det är nog främst det som är kul. 
magkatarren har nästan släppt. jag har t om ätit ett par ggr idag. och frukost, vilket i princip aldrig sker.
och så har jag suttit och dräglat över en eos 1d mark IV. jag skulle sälja min själ för en sån. ja, eller ännu hellre en eos 1ds mark III. ni får min själ och jag slänger dessutom med pradas.
kom och kööööp, konververad grööööt.
söndag är det iaf. och kvällning. dev har fastnat på att allt blir 23. och han har inte ens sett filmen. bara fodralet.
c & c var förbi med devs julklapp. lite sent, men dev blev glad. tydligen är en ordinär svart t-shirt med en liiiiten, liiiten krans på bröstet det absolut bästa man kan få i ett paket.
jag fick en klapp jag med. med fina äppelljus. c-honan gillar ljus. och jag med. nu vågar jag då äntligen elda de jag fick av henne i födelsedagspresent.
kaffe drack vi också. och skrattade åt c-hanens nattliga fyllebravader. få saker får mig att skratta så mycket.
devs huvudvärk har släppt och han har varit ute och lajjat en stund. nu väntar dusch och kräm och lite tv-mys innan läggdags.
på medicinfrontet litet nytt, förresten. nu när den värsta magkatarren släppt, känner jag mig piggare om dagarna. jag är dessutom trött på ett helt nytt sätt om kvällarna.
eller så känner jag bara efter för mycket. who knows.
ägnade jag åt läsning. inte frivilligt först, men eftersom strömmen kom och gick (mest gick), fanns det inte så mycket annat att sysselsätta sin rastlösa själ med. och så ritade jag förstås. massor.
påbörjade iaf boken ”slash”. och kom än en gång på varför jag egentligen borde göra allt själv. så mycket går förlorat i översättningen. att det dessutom slunkit med otaliga stavnissar och syftningsfel, gör inte saken bättre. jag borde nog ha läst den i orginalform istället. eller skrivit den själv. men stundtals är den intressant, för att sedan bli tjatig och upprepande. jag tror att man kunde ha sammanfattat boken i ett mindre ”häfte” och den hade förmodligen blivit riktigt jävla bra. intressantast är bilderna. synd bara att där inte även finns bilder på en finnig tonårs-axl och en relativt oförstörd tommy lee.
nåja.
när grabbarna kommit, drog vi ned på byn för inköp av diverse snarr till kvällen. och efter maten tittade vi på ”year one”. den var bra. inte riktigt lika underhållande som jag hade hoppats, men bra. och rolig.
idag har dev huvudvärk, så än vete fasiken om det blir nån pingisträning. det lutar åt inte.
i övrigt är det söndag. livet rullar på. tvätt ska tvättas. mat planeras.
på onsdag är det sista dagen för skolval. det skrämmer mig.
tur att jag har böcker.
[edit]
and they keep on hittin´ me.
igår var en bättre dag. jag var långt ifrån toppen, men magkatarren var aningen skonsammare. och strax innan tio på kvällen, när prada kom hem, kom jag på att jag glömt att äta.. liksom hela dagen.
han tvingade i mig en fralla. han är bra han.
och när vi garvat klart till ”solsidan”, hittade jag filmen ”prestige” att glo på. för första gången på mycket länge, en film på tv som jag verkligen ville se.
nöjd och belåten och relativt fri från illamående och magkatarr, låg jag i soffan under ett täcke och var beredd på att låta mig överraskas av handlingen i filmen. och precis när hemligheter skulle avslöjas och handlingen få sin upplösning, slocknade allt. precis allt. så långt ögat nådde, låg mörkret som ett täcke över mitt vendelsö. jag blev liksom lurad på hela slutet. strömavbrottet höll i sig lagom till att filmen skulle hinna ta slut. och för det är jag tacksam. framförallt mot vattenfall. tack snälla, söta, rara, billiga vattenfall. det gjorde ni bra.
så nu måste vi helt enkelt hyra den. filmen. jag känner mig förd bakom ljuset (ni uppfattar det fiffiga skämtet här va? 
)
idag kommer dev. i sällskap av albin som ska sova över. jag funderar på att hyra ”year one”. jack black är nämligen devs favoritskådis. och blir det strömavbrott igen, kan vi fortsätta att se på den när vattenfall orkat lösa problemet
och lugn, bara lugn.. jag är inte bitter, egentligen
is the shit!
i hopp om att förvandlas till en fjäril.
min kamera är trasig. den har låst sig på nåt sätt och jag kan inte ändra inställningar 
är jag inte alldeles övertygad om. att den är bra, alltså. det kan förstås snart vända.
jag saknar dev så att jag håller på att gå av. magen är sig lik. huvudet värker. och aptiten syns inte till någonstans.
min cirkel sluts även idag. magkatarren mår förstås inte bra av att jag inte äter. men illamåendet gör att jag inget vill äta.
*kastar kottar på sig själv*
men jag är kreativ i min misär. jag lär mig. jag övar och svär och håller mig för magen och förbannar. men jag ger inte upp.
tittar jag tillbaka på dag nummer sex och inser hur fel jag hade. hålet i magen växte till ett universum. framåt kvällen låg jag dubbelvikt i soffan och jämrade mig. prada hyrde district 9 och klappade mig på huvudet.
idag rusar hjärtat som om vore det kapplöpning i mitt bröst. och jag vet inte om biverkningar går över. gör de det? någon som vet?
eller ska jag kontakta läkaren och be om annan medicin? ska jag hålla ut?
aj häv nå klu.
hålet i magen är ihåligt, men det är inte riktigt lika plågsamt idag. fladdrandet inuti fladdrar inte riktigt lika fladdrigt. men det fladdrar fortfarande. och hålet i magen skriker fortfarande. så jag äter salta kex då och då för att bedöva den, men har ingen större aptit.
arbetsterapeuten gjorde hembesök i morse. hon dumpade av en planeringskalender och en handi. jag känner mig handikappad. särskilt när handin är i storlek av ett nintendo ds.
stora, tydliga bilder låter mig veta att jag ska svälja piller då, äta då, bajsa då och att jag måste sova emellanåt. ja, nästan iaf. bajsandet kanske är en överdrift. men ni hajjar grejen..
jag har en känsla av att jag lär återlämna den.
planeringskalendern uppskattar jag desto mer. den är fint uppdelad i glada färger, en för var dag. jag har delat upp den i två. en halva för mig och den andra för dev.
det som återstår är att hitta en plats att borra upp den på. mina väggar är liksom upptagna av annat. jag funderar på om den inte skulle passa fint ovanför köksbordet. vet dock inte om prada är av samma åsikt. den väggen är nämligen dekorerad med mosaik. visserligen i en relativt trist mörkgrå färg, men prada gillar det. själv tänker jag att mer färg är just vad som behövs i vårt i övrigt så ”färglösa” kök. jag menar, limegröna/gula väggar, röd lampa, retroblommiga köksstolar, egenhändigt dekorerade köksluckor (ja, jag har målat turkosa blommor på dem, vadårå? ) och burkar och byttor i diverse färger och ofärger. påettungefär. mer färg åt folket.
jag har gett mig på att försöka utforska illustrators fantastiska värld. det går sådär. många saker påminner om photoshop, men ändå inte. saker ser liknande ut, men fungerar helt annorlunda.
ett par teckningar har jag iaf fått till. och samtidigt som jag uppskattar illustrators ”enklare” sätt, saknar jag detaljerna jag får till i ps. jag har inte hittat något bra sätt att få till skuggor t ex. eftersom tecningarna blir förenklade, passar inte min skuggteknik riktigt in. men jag trilskas vidare. vissa sorters teckningar passar ju så mycket bättre i enklare form.
här, ett smakprov. jag tog konturerna från den tidigare teckningen ritad i ps och konverterade den.
nu ska jag knapra på ett kex och tysta hålmonstret.
och jag vill ge upp. glömda är alla skäl till varför jag ska stå ut med att må som ett jävla akvarium. hålet i magen är stort nog att kravla sig igenom. händerna skakar i kapp med fladdrandet inuti. skallen känns som om någon kört in i det med en traktor. hjärtat slår ett extra slag här och där. och jag vet inte vad jag håller på med. ska det fortsätta såhär? hur blir det med ökad dos? blir biverkningarna värre eller vänjer sig kroppen vid det gift jag matar den med?
jag varnades för det här. ge inte upp, sa de. det blir värre innan det blir bättre..
gårdagen ägnade jag åt att gråta. åt allt. problemen bröstade upp sig och skymde alla framtidsutsikter.
det handlar om skolval och framtid. för dev. för oss.
om hur tomt ett rum kan kännas?
och vem fan blir jag om medicinen fungerar? är det bättre att låta bli?
vad kostar minst?
och jag börjar inse hur isolerad jag gjort mig. hur jävla ensamt det är när telefonen tystnat.
och jag tror att jag har ett hål i magen. ett gapande tomrum. en ekande tunnel rätt åt helvete.
fuck.
hela vägen, men jag stod ut. bet ihop. höll andan.
prada ligger fortfarande och sover. själv klev jag upp strax innan 9 och tog mitt tredje piller. denna gång åt jag frukost också. det kan göra stor skillnad. än så länge känns det bra.
snart måste jag väcka skrikspyan och håller tummarna för att han inte gör skäl för det smeknamnet idag, då han måste köra mig till stan.
jag har tecknat ett smultron. smultron är bra saker.
och jag inser att jag måste bli bättre på att rita hår. det har alltid varit min svaghet. jag har inte tålamodet. men jag ska öva.
vara som vanligt. har darrat som ett asplöv hela dagen. glömt bort att äta. mått som ett kadaver. prada tvingade tillslut i mig kex, så nu mår jag bättre. och ett par öl har jag fått i mig också.
nu sitter prada, johan och leffe och spelar fifa10 och jag tänker rita av smultronet. sedan drar vi mot staden. jag hoppas jag håller.
jag fladdrar vidare. idag känner jag ingen skillnad.
andra pillret. nu är det lite liksom upp till bevis.
huvudvärken jag drabbades av igår kväll, slipper jag dock gärna idag, eftersom vi ska på tribute night. dessutom vaknade jag inatt och var extremt förvirrad. hade ett hål i magen. en tomhetskänsla. jag vet inte om det finns några samband. jag håller tummarna för att det inte är så.
nu väntar jag på lugnet, på att darrigheten och stissigheten ska dämpas. på att jag ska sluta fladdrar inuti.
var det litet av idag. ungefär en timme efter att jag tagit pillret, lade sig ett lugn över mig, som jag sällan känt tidigare. hispigheten och rastlösheten som driver mig varje minut av varje timme av varje dag, var inte alls lika påtaglig som annars. kanske var det inbillning.. eller så var det rätt. det kändes rätt. som om någonting fallit på plats. jag kände mig underlig och annorlunda, på ett bra sätt. darrigheten på insidan dämpades. jag kände mig mer fokuserad och stadig. och mycket mindre stressad.
nu, ca 12 timmar senare, är kroppen lika orolig och darrig som vanligt. den där darrigheten jag levt med alltid. den som bor inuti.
jag kan säga att jag inte saknade den alls.
det är förmodligen alldeles för tidigt för spekulationer, men jag tror. jag tror fan.
alldeles strax ska jag återigen ta mig till carema hjärnhälsa. denna gång för att kolla blodtrycket. första pillret är svalt. nu väntar jag på biverkningar, eftersom jag har en tendens att alltid drabbas av de som inte drabbar någon annan.. eller en av en miljon. men jag håller tummar och tår och hoppet vid liv. än så länge känns det bra.
nu har jag fajnalli fått träffa läkaren och hon var strålande
jag har dessutom fått min meducin och i morgon bitti ska jag svälja mitt allra första pillertriller.
jag vet att det förmodligen verkar skumt att man kan se fram emot att börja med medicin, men ni anar inte..
det är så mycket som hänger på att det ska fungera. och jag vet att det är dumt, men så är det. och fungerar det inte, får jag testa nån annan sort. för fungera ska det. det finns inga alternativ.
så klockan 8 ska jag ta pillret och därefter fara tillbaka till carema för att ta sänkan.
efter busstrafikkaos och läkarbesök och trevligt shoppingsällskap av änin-känin, bar det av till jobbet. idag var där inte riktigt lika många skratt eller hyss. tonårsflickor är svåra att handskas med.. tur att jag själv aldrig var tonårsflicka
av tjejkvällen blev det intet, då min kollega ligger hemma och är sjuk. så jag stannade ensam kvar, efter att alla andra gått hem och gjorde administrativa sysslor med ett dunkande huvud och blödande ögon. strax efter 8 gav jag upp och längtade hem. efter ett självklart rövdruttande i en alltför hal och snöig trappa, är jag nu där jag hör hemma. med öron som glöder och med rinnande snok är jag glad att det är helg.
var en intressant övning. jag kan ärligt säga att det var det värsta väglaget jag någonsin kört bil på. jag var en blind bambi på extremt hal is. dubbarna gjorde ingen nytta alls, eftersom däcken aldrig ens nådde mark. intressant som sagt och ingenting jag med iver längar efter att behöva genomföra igen… fast lite spännande var det jag tror plogbilarna kommer att gå väääldigt varma inatt. ([edit] jag HOPPAS de kommer att gå väääldigt varma inatt, eftersom jag just insåg att jag ska befinna mig hos läkaren kl. 8:30 i morgon bitti.. 
)
onDsdagen visade sig iaf från sin allra bästa sida, om man bortser från vädret. dagen var lång, men passerade relativt fort med många skratt och roliga upptåg. mötet i morse var givande också. så onDsdagen idag var nog inte så ond trots allt. och om man glömmer det faktum att man tröttnat på snön och saknar vår, är det ganska najs med ljuset ute :)
är en lång jävla dag. jobbar 9:30 till 22:30 med sammanlagt 1 timmes rast. men det får gå ändå. det har ju gått hittills
den utlovade snöstormen har ännu inte anlänt, så jag tar bilen till jordbro, för att planera sommar. som om det någonsin skulle bli sommar igen. titta ut bara. snön ligger packad och sjunger fyllevisor på backen. jag drömmer om vår. om att få gå i tunna kläder. om att höra vintern dö. världen vakna.
det blir nog aldrig sommar igen.
prada kom hem tidigare från jobbet och gnäller över illamående och frossa. bådar inte gott. tursamt nog gick han och lade sig, annars hade jag väl fått låsa ut mig på balkongen eller nåt. kräksjukor gillar jag inte så mycket. alls. poor dude.
nattsömn är ingenting jag tar för givet längre. men den senaste tiden har jag dock sovit någorlunda. så även inatt. det går så mycket lättare att somna när man kan lägga sig om man är trött
jag satt och läste bloggar fram till sent. sorgliga bloggar. grät ögonen ur mig. det ledde även till mardrömmar förstås. jag vaknade av att jag skrek och grät högt. väckte även prada, tror jag.
hela scenarion från tiden efter brorsans bortgång spelades upp. som en ångestframkallande film på repeat. och sorgen var så tung att jag knappt kunde andas när jag vaknade.
trösten är att jag faktiskt överlevt. den tyngsta biten är förbi. i vaket tillstånd har jag rest mig upp och tagit nya steg. men drömmar är tyvärr inte alltid skonsamma.
jag läste fantastiskt vackert skrivna bloggar om syskons (och en förälders) ytterst svåra förlust.
en påminnelse om hur det var. om den första tidens bedövade tillstånd. och sanningen är att jag nog alltid liksom stannat i den. visst har jag gråtit. visst har jag pratat. men det där fullkomliga fallet har jag undvikit.
det verkar fungera ändå. däremot vet jag inte om jag förespråkar den. den ”enkla” vägen. jag tror att den gjort mig lite, lite hårdare. lite mer ”skadat gods”. men visst tillåter jag mig emellanåt att följa vågen av saknad och tårarna få fritt spelrum. och det kanske egentligen inte behövs mer. jag behöver kanske inget proffs att tala ut med. jag kanske aldrig behöver vara helt ärlig med allt. jag kanske inte behöver säga allt. det kanske räcker med att bära det inuti. att bara veta.
sorg är personligt. alla sörjer som det bäst passar dem. och det är tillåtet. att falla, hänga kvar, stanna bedövad, vältra sig, maskera sig, klä sig i rustning.
jag är trött. svamlar förmodligen mer än någonting annat. det var iaf ord som pockade på.
mina tankar är hos er, f med familj, i er sorg.
jag blottar mig aldrig
men jag far med lögner
i ett försök att skaffa sympati
jag snorgråter när jag ser denna:
är det idag. en dag för fred. lämna mig i fred. till kvällen kan det få återgå till att bli en helt vardaglig fredag. jobb-fredag.
jag är låg. sotigt mörkgrå. jag trär på mig svarta tights och en hårdrocks-t-shirt och gömmer mig i skuggorna.
besöket hos pyskologen gick bra, antar jag. jag slapp iaf böter denna gång, till skillnad från förra.
men ibland känns det som att det är för många personer inblandade i den här processen. jag är urled på att säga samma saker. förklara mina brister för ansikten jag knappt känner igen. pyskologen borde räcka. men så går det förstås inte till. hittills har jag träffat 3 olika människor. den första gäspande läkaren, pyskologen och arbetsterapeuten. nästa vecka ska jag återigen träffa en ny läkare. hon som ska bedöma ifall jag med mitt tidigare ”missbruk” är lämpad för medicin. och blir det tal om kbt senare i vår, tillkommer ytterligare minst 1.. PLUS alla andra patienter.
jag ångrar att jag någonsin nämnde att jag ”missbrukat” droger. och visst fan är det ett missbruk, oavsett om det var långvarigt eller inte, men det får för mycket plats. luft, liksom. det har ingenting med mig att göra idag. det kan inte vara avgörande i frågan om medicinering. får inte vara det. dessutom är jag frustrerad över att det tar sån tid. hade jag inte blivit ombokad igen, hade jag redan fått träffa läkaren. den slutgiltiga läkaren. men så går det förstås inte heller till. och böter får man räkna med. och snurrandet i skallen. upprepandet.
sa jag att jag var låg?
nä, nu ska jag försöka dra mig ur min lilla mörka grop. jag köpte en färsk fralla att äta till eftermiddagskaffet. tråkigt bara att kaffet är slut. mitt kaffe. prada har sånt där gräsligt bryggkaffe. jag får nöja mig med det. förmodligen är det till någon hjälp. mat är bra, har jag hört. efteråt tänker jag förstöra tavlan jag målade klart i förrgår. för så funkar jag. jag vet helt enkelt inte när det är dags att sluta.
häpp, häpp.
och jag blev väckt av meddelandesignalen innan 8. det var min kära psykolog som ville påminna mig om jag ska befinna mig hos henne i morgon kl 11.. i morgon. och påminnelsen kommer idag. innan morgondagen gryr har jag således glömt bort det helt, förmodligen. nåja.
i övrigt handlar dagen idag om att jag ”bara” har 3 arbetsadagar framför mig innan jag får en dags helg. härligt. vissa veckor tar aldrig slut.
nu är det ju iofs tursdag och inte bara en vanlig torsdag, vilket innebär tjejkväll. och tjejkvällar är bra kvällar. tursdagar är, med andra ord, jävligt bra dagar. trots att de är lika långa som de där träliga torsdagarna. jag har slutat med sådana. torsdagar. de känns så blassé. så 2009.
prada gör riktigt lyckade försök att kliva upp i någorlunda normal tid. det är därför han stänger av väckningen på mobilen och låter bli att kliva upp.
själv har jag hunnit med duschen, surfandet, facebook-hatandet och kaffet.
på tisdag ska jag förresten hänga på angelique till gymmet. hon ringde i morse och frågade om jag ville hänga på redan idag, men jag behöver mer tid för mental förberedelse än så. nu har jag till på tisdag på mig. att mogna in i idén. visualisera fram en jånna i en träningslokal. iförd träningskläder. hujedamig.
att människor inte fattar bättre än att gå med i en massa grupper på facebook! hur naiv får man vara? ännu en gång är folk i upprivningstillstånd över att en grupp heeeeelt oväntat ändrat allt innehåll. och hur fan kan man seriöst tro att ett medlemskap i en facebook-grupp är detsamma som att hjälpa de drabbade på haiti. (heter det förresten i haiti eller på haiti?). VARFÖR skulle medlemsantalet avgöra hur mycket pengar en ”anonym sponsor” har för avsikt att skicka? näe.. en viss grad av naivitet är sött, men det finns fan ta mig gränser.
jag har huvudvärk. och är hungrig. men jag målar istället. omvandlar ilska till kreativitet. tjipp.
hos denna fantastiskt duktiga människa, hittade jag en länk till en blogg där det pågår en tävling som jag tänkte vara med i. det var liksom länge sedan sist. detta får bli mitt bidrag:
färdigplanerad. nöjd. trött. belsutsam.
jobb. planering. trött. obeslutsam.
jag tänker på esa. på hur olika och identiska vi var. på skillnader och likatecken. på allt som kunnat göras annorlunda. på om han är lyckligare nu. hur allt hade sett ut idag, om det inte sett ut som det gör. om han inte satt sig bakom ratten påtänd som en varg den där dagen. om han hade varit den som överlevde. om någon sett och reagerat. på hur det hade gått om mamma hade bott kvar i sverige. då. om det hade gjort skillnad. på alla gånger jag lät saker stanna vid tanke. på om det hade varit annorlunda idag om jag faktiskt agerat. om jag hade låtit bli att klicka av telefonen innan signalerna gick fram. om jag hade väntat på svaren. vilka svar som helst. om rastlösheten inte rasat i mig. eller honom. om jakten på kickar inte hade varit allt. om någon hade tagit vara på honom. hans vishet. om den inte hade glömts bort. gömts undan under okloka handlingar. om tonårsrevolten hade fått växa bort. om jag hade sluppit lära mig alla läxor genom hans död. på hans vita stomathol-leende. på hur förödande skadeglädje är. egentligen. på allt som framkom senare. efteråt. på allt som doldes under ytan. på hur jag egentligen aldrig kände honom. på att jag hellre hade velat fortsätta så. på hur jag velat slippa vara den som tömde hans hem, rotade mig igenom hans liv. lärde känna en människa. en främling. på detaljer jag hade velat undvika att märka. på hur uttryck stormade i mitt huvud. på alla gömställen som avslöjades. på hur nära vi stod varann som barn. på hur han förändrades. och vi. vi gled ifrån varann. jag blev en plåga, han ouppnåelig. på hur jag önskar att jag aldrig hade behövt bli min storebrors storasyster.
för både mig och prada. det är någonting helt nytt. vi är i princip aldrig lediga samtidigt. eller har inte varit det hittills. särskilt inte de helger då dev är här. och om ett par timmar kommer han. mitt magiska barn. dessutom ska jag träffa arbetsterapeuten idag. vi ska visst åka och prova ut ett sånt där bolltäcke. jag är nyfiken och hoppfull. nu har jag ju iofs fått sova under ett par nätter. inatt däckade jag i soffan. vaknade alldeles yr och förvirrad strax innan 8 i morse och trodde att det fortfarande var natt. men av erfarenhet vet jag att det inte håller i sig. jag vet att de där nätterna av rastlöshet återkommer. och jag känner mig inte särskilt sugen på dem. att sova må vara tråkigt, men jag har lärt mig att behöva dem. och nästan uppskatta dem.
såg ni förresten ”maskinisten” på tv igår? den killen lider av sömnbrist. och jag tror seriöst att man kan bli precis så galen då. njäe, som sagt.. jag är inte direkt sugen.
prada sover fortfarande, trots att jag varit inne och stört honom. funderar på om en sång skulle sätta fart på honom. jag är rastlös. vill göra nåt. vill fotografera. och åka och köpa nåt onödigt. och sjunga litet. kanske dansa. *glor ned i den tomma kaffekoppen* en kopp kaffe till är nog på sin plats. mer energi lär jag inte behöva, men kaffe är en tröst. ett sällskap.
mmmm, liiiite manisk just nu kanske. men bara liiiite
jag ska strax bege mig till jobbet. känslan i magen är något odefinierbar. jag är på ett sätt sorgsen och orolig, men ändå förväntansfull och relativt belåten. utan egentliga skäl.
händerna skakar en aning. jag vet egentligen inte varför. jag är liten idag. smått ynklig. men det är okej. än så länge. jag ska försöka hålla i den känslan. okej-känslan.
kom att tänka på ett dev-citat. han var ungefär 3-4 då. satt allvarligt funderandes vid frukosten en morgon: – ”mamma, när blir jag människa egentligen?” funderingen handlade egentligen om när man blir vuxen.. men han hade förväxlat det en aning. vidare sa han: – ”ja, först är man barn, och sedan blir man människa” 
jag kan inte minnas en vinter som den här. jorden är frusen. in i märgen. snön är så hård att den måste göra marken illa. allt annat är knastrande, gnistrande, poröst. världen har sällan verkat så vit som nu.
jag och dev for till stan igår och glodde på avatar. utan 3d, eftersom jag kräks av 3d. den var absolut bra! men effekthoreriet hade jag kunnat vara utan. dessutom satt vi längst fram, vilket inte är det ultimata, särskilt inte när det satt ungar på raden bakom som skulle ha fötterna på sätet framför och inte klarade av att sitta still. jag hade svårt att koppla av och koncentrera mig. vilket i sin tur medförde att jag var totalt färdig när filmen var slut. på bussen hem hade jag svårt att hålla ögonen i styr. och väl hemma, efter middagen, somnade jag i soffan. jag vaknade totalt vimmelkantig vid 21:20, konstaterade att även dev hade somnat, borstade gaddarna, ignorerade alla mina övriga behov som röksug och törst och kröp ned i sängen. vaknade igen när prada kom hem, men lyckades återfå sömntråden och har därför sovit (till och från) hela natten. när väckarklockan ringde vid 6:30 i morse, ville jag ändå inte kliva upp. jag har dock inte varit såhär utsövd på väääääääldigt länge. det gör inte ens ont att det är måndag. tänk om man kunde få känna såhär varje morgon.
dev gav filmen betyget 7 (en 5-talig skala var för trist, tyckte han). själv ger jag då den en 6:a. den är fantastiskt vacker och jag vill vara en ”na’vi”. gillar även den inbäddade pungsparken historien ger amerika. och hade effekterna inte tagit så mycket plats och handlingen inte varit riktigt lika förutsägbar och halvklyschig, hade betyget varit högre.
igår var jag hos arbetsterapeuten. hon som ska hjälpa mig att få struktur. detta första möte gick ut på att svara på ännu fler frågor. jag har förmodligen svarat på fler frågor de senaste månaderna, än jag sammanlagt gjort under hela livet innan.
jag har nog en lite snedvriden bild om hur människor uppfattar mig och det var likadant där. jag saknar vett. hyfs, liksom. eller så är det just där min syn på mig själv är vriden. för när jag ursäktar mig för mitt plumpa beteende, brukar folk säga att det inte är någon fara. det tror jag förstås sällan på. men jag vet inte. känslan är så starkt rotad, att det lär ta lite tid och engagemang för att ändra det.
det var förövrigt ganska känslosamt att läsa hela psykologens utlåtande, eftersom jag inte ser det andra ser. åtminstone inte det en legitimerad psykolog ser. att hålla i den röda tråden länge nog för att se VARFÖR mitt beteende är som det är. att förstå sammanhangen.
jaja, åter till arbetsterapeuten..
hon föreslog bl a att jag skulle få prova någonting som kallas för ”bolltäcke” för mina sömnbesvär. i samverkan med mediciner, förstås. av det lilla jag orkat forska i ämnet, förstår jag iaf att många haft stor hjälp av ett sådant täcke. det ska tydligen stimulera/massera och tynga kroppen. ja, någonting sådant. jag är dock lite orolig, eftersom jag får ”ont” i huden av det mesta. min säng får absolut aldrig ha skrynkliga eller smuliga lakan. jag bryter liksom ihop av sådant. men jag är absolut positiv och hoppfull. all hjälp är bättre än ingen.
idag har jag försökt forska lite kring vad min diagnos egentligen betyder. den lyder: ”uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, i kombination F90.0 (ADHD)”.
det finns många knepiga beteckningar. jag läste om någon som var diagnostiserad ”adhd -c”. jag vill förstå skillnaden. men orken tryter. jag tappar bort mig. och hungern gör sig påmind.
bakgrunden har jag gjort av hans fantastiska kolteckning
ja, jag. nu har vi äntligen styrt upp sånt som jag skulle styra upp INNAN julen, nämligen en dator åt dev. rättare sagt min gamla stationära dator, som stått och samlat damm i nåt år. idag har jag då äntligen tömt den och prada har börjat med omformateringen. dessutom har jag köpt mig en skrivare, så att jag får nån nytta av alla bilder som ligger och tar plats på hårddisken. det enda som fattas nu, är lite fler ramar att sätta dem i och sedan hänga upp dem på den enda kvarvarande tomma väggen i vardagsrummet. jag funderar förstås också på om det skulle målas om först.. det var ju trots allt någon månad sedan sist. vi har även lyckas styra upp en liten ”kontorsdel”. åt mig. det är ju jag som ska dras med skrivare och hårddiskar och ritbord och annat. jag växte liksom ur soffan tillslut. prada sitter förnöjt kvar. med fötterna på bordet. själv får jag stirra in i väggen. men å andra sidan är det min favoritvägg. den med alla foton och teckningar. jag trivs.
anledningen till att jag inte sovit som andra människor sover på sista tiden, är för att det som vanligt snurrat tankar i skallen. och eftersom jag inte lyckas hålla i den där jävla tråden länge nog, har jag heller inte lyckats komma fram till någon vettig lösning på problemet.. förrän idag. det handlar om dev. om oss. om hur den närmsta framtiden ska se ut. och eftersom samarbetet med sonfadern och hans fru inte direkt flutit smärtfritt de senaste åren, hade jag på känn att det hela skulle eskalera till ett nytt världskrig. men vi lyckades kompromissa. så nu drar jag lättnadens suckar. jag är inte fullkomligt nöjd, men på ett sätt blir det bättre än det varit hittills. jaja. så kan det gå.
och det kliar i fingrarna. ja, det kliar fan i själen. jag har massor av idéer, men ingen att fotografera. det blir liksom inte samma sak, att fota dev eller prada. dessutom har huvudvärken och tröttheten gjort att jag knappt orkat resa mig ur soffan. och läkarhelvetet har ombokat min tid.. till en månad senare. allt rasar och krackelerar utan sömn.
iom att jag inte sovit när man ska sova, har jag ju ritat en hel del på sistone, och det har fört med sig att jag även har rotat runt bland mina äldre bilder.. hittade en gammal favorit.
maris dotter ”fina”. jag tycker det lyser sisu om henne. finsk sisu. vad tycker ni?
called månicat
