ni vet om det va?

att jag är helt värdelös. det lär aldrig bli någon bloggerska av mig. jag glömmer liksom bort hela grejen mellan varven. det var nog en månad sen jag ens tittade in här. och så ser jag små julhälsningar jag inte besvarat. då känner jag mig sådär extra usel.
tur att det finns andra saker jag är hyfsad på. att vara trött exempelvis. übergrym. proffs nästan.

å andra sidan.. allt är som det har varit. ungefär. söker hem, krånglar med medicinerna, väntar på våren, spelar morsa, flickvän, ex-sambo, kollega, medmänniska.
och låtsas kunna rita.
217517_10151270082358364_369340545_n

hur gör alla andra

som går på dessa mediciner? hur fan orkar alla barnen? mitt barn? mådde hen såhär i början?
jag är ett jävla ufo. hela tiden kanske, men nu också. fokuserad till tusen, men ett jävla ufo. och jag darrar.
och funkar det inte den här gången, finns det bara en sort kvar att prova. som kräver licens.
och det jag vet om den, är att den fungerar lite annorlunda. att de flesta som inte pallat med de övriga, faktiskt fungerat på den.
jag tror inte jag pallar. fokuserad eller inte. man ska inte må såhär..

en av de där dagarna

som känns extra. då tystnad är mer än tystnad. då saknad efter sådant som borde vara självklart, trycker lite hårdare än vanligt i sidan och påminner om hur jävla ensamt en viss sorts ensamhet är.
då jag påminns om att det saknas villkorslöhet och blodsbandsmänniskor i min maggrop. (och andra jag släppt in där. sådana som aldrig behövt blodsband, men som ändå platsat där, som nu irrat bort sig. tillfälligt. eller permanent.)
det är lätt att låta sig hamna där. i den där bottenlösa sorgen. och skriva självömkande inlägg i en blogg som ingen läser. för att det är enklast så. kostar minst. och mest.
och jag antar att de glömt. att det för dem är en dag som alla andra. att de inte tänker mer på mig idag, än de gjorde igår. eller i morgon. och jag önskar att det gör det lättare för dem. med en sveda i halsgropen inser jag att det faktiskt är så.
jag önskar dem den själsron. för någonstans vet jag att det bultar någonting inuti dem också, som stundtals gör ont. att även de känner av tystnaden. de måste göra det. men de är gamla nu. i behov av lugn. en tystnad som inte är öronbedövande.
och jag vet att det finns saker och händelser i deras liv som lett oss hit. röda trådar. arvsmassa. precis som det kommer att finnas trådar som i framtiden leder lintott.
och jag försöker förlåta. jag är inte riktigt där än, men jag försöker.

och vad gäller dagen i övrigt, så undrar jag hur mycket vatten man kan dricka innan man drunknar?
eftersom jag varit magsjuk i ett par dagar och därmed förlorat en del vätska, kombinerat med medicinen jag tar och som totalt torkar ut mig, häller jag i min vatten, tillsynes utan resultat (bortsett från antalet toalettbesök).
munnen är som fnöske, huden flagnar och jag är yr och matt, men konstant mätt och fortsatt törstig.
är dock på bättringsvägen. magknipen är inte lika intensiva längre. och jag börjar känna hur rastlösheten vässar klorna mot innanförskalet.

det sker dessutom bra saker i kulisserna. saker som får det att spritta till i mellangärdet.
och för det är jag tacksam.

jag är nog sådan

en sån som aldrig kommer att vara beständig. jag är en som konstant bryter mönster. glömmer hur rutiner ser ut, även om de nötts och blötts och övats in och någorlunda fungerat.
minsta förändring rubbar hela systemet.
ett enkelt exempel är mina fem saker jag ska ha med mig och som jag räknar på fingrarna innan jag går ut genom dörren. om jag en dag ska komma ihåg att ha med mig sex saker istället, glömmer jag hälften av dem.
och eftersom lintott ska ha med sig olika saker, olika dagar till skolan, är detta förstås ett ständigt misslyckande.
nu när vi bott litet som i en kappsäck sedan innan sommaren, fungerar allt därmed väldigt illa.
under sommarmånaderna, då lintott hade sommarlov och jag semester, var det inte lika uppenbart.
men när skolan åter startade och vardagsrutiner blev en ytterst viktig komponent för att livet ska fungera, blev det tydligare och tydligare att saker och ting inte fungerade.
därför har jag fått ta beslut som inte riktigt följer hjärtats linje. och som i sin tur får konsekvenser som inte heller är ultimata för att magkänslan ska jubla.
men så är det. just nu.
så vi försöker skapa nya rutiner. struktur. väggar att rama in oss med. inte för att det är så vi vill ha det, utan för att det är så vi måste ha det. åtminstone just nu.
och när väggar och ramar och rutiner är någonting som går emot ens natur, blir det kämpigt att sträva mot dem. att behöva dem. motvilligt. för att det är det bästa för oss.
och samtidigt mår vi sämre av dem. och bättre. gaaahh.
och när allting är i konstant röresle runtomkring, blir det svårt. i våra liv är i princip ingenting sig likt från den ena dagen till den andra.
oregelbundna arbetstider, utbildningar, otaliga möten i skolan, hos läkare, tandläkare, sjuksköterskor, samtalsterapeuter, soc, prima, adhd-center..
och på det: hjärtan som skall vårdas, fritid som skall utnyttjas, lägenheter som skall sökas, mediciner som skall justeras.. ja, fyfan vilket gnäll-inlägg.
det var ju inte meningen.
det är bara det att när jag väl lyckats få tag i en sån där berömd röd tråd, måste jag försöka följa den så långt jag kan. är inte helt van vid det, eftersom jag i mitt liv hittills aldrig ens sett dem. bortsett från när jag sist medicinerade. en kort, kort men livsomvälvande erfarenhet.
och trots att jag dagligen förbannar och avskyr den nya medicinen, är det en förändring jag ganska omgående märkte. nästan-uppskattade. och försöker ta tillvara.
det är liksom först då jag förstår vad andra sett hela tiden.. att allting har ett samband.
och det är så sjukt stort för mig. jag har liksom aldrig lyckats koppla ihop saker. sett länkarna. förstått konsekvenserna. eller innebörden.

så allting är inte av ondo, även om det, innan man skrapat på ytan, kan verka så. det sker saker på insidan som liksom är för enorma för att klara av att beskriva. och samtidigt så självklara för de flesta andra, att det blir knepigt att lyckas få andra att förstå det stora i det. om det. kring det. inuti.
och när det inte går att beskriva med ord till de få jag har omkring mig och som emellanåt lyssnar, får jag försöka skriva ned det här istället.
här märker jag inte av om någon tappar intresset, eller inte orkar hänga med. det gör jag därute. och då vill jag behärska mig. normalisera mig. låta bli att vara jobbig. fast det då vanligtvis redan är försent förstås.

hursomhelst. vi är kvar här. i samma ruta som sist, men med en önskan om att vara på rätt spår. att rutinhelveten fastnar tillslut. att väggar är bra skit, trots att de står i vägen.
vi är kvar.

så okej..

jag har tänkt på det ett tag nu. skrivandet. och hur jag saknar det. i alla former.
har inte skrivit en rad på vare sig poeter.se eller här på vad som känns som evinnerlig tid. och ibland kliar fingrarna. ibland kliar tankarna. och ändå..
det är inte så att det inte har hänt saker. det är bara det att jag inte riktigt vet hur jag ska få ned det i ord. organisera mitt kaos, liksom.
men jag börjar någonstans. bara för att se vart det leder.

jag letar lägenheter som inte finns. brottas med lintottens skola och skolgång. tonårshysteri, polisanmälning, skolk, prima, adhd-center, soc, evk:n, lögner, flytt, separation(er), avsked, tinnitus, renovering, lägenhetsförsäljning, jobb, tristess, hopplöshet, saknad, kappsäcksliv, ensamhet.. och någonstans däremellan försöker jag vara glad också. bekymmersfri. nöjd. tillfredsställd. helyllemorsa. wonderhen. stålmänniska. fotograf, förebild, fritidsledare, förälder, flickvän, förälskad, fantastisk, förlorare. och jag saknar en morsa. en farsa. en brorsa. en vän. fast utan att riktigt våga tänka på det. för att inte göra sanning av verkligheten.
var sjukskriven i 2 veckor för ”livskris”, som det stod i pappret. livskris.. vad är det ens? sanningen var att jag inte kunde sluta gråta. över allting jag inte vågat tänka på. fortfarande inte vågade tänka på, men som ändå sipprade igenom. pyspunka.
så lösningen är tydligen att åter igen börja med medicinerna. de jag undvikit i nåt år nu. kanske ett. kanske två. jag minns inte. hursomhelst. tillbaka till carema. tillbaka till ruta ett. medicin. terapi. livskris. glad som en lärka. simsalabim.
och jag undviker fortfarande att tänka på det. läkarens ordination. ”tänk inte så mycket på det”. det är så man håller ihop. och blottar man en glipa, finns det superlim. karlssons klister. silvertejp. håll ihop bara. man har ju ett jobb att sköta. en tonårsson att fostra. en roll att axla. duktig flicka.

så där är det. bokstäver på en skärm. en början.

Lösenordsskyddad: om varför jag aldrig skriver längre

This content is password protected. To view it please enter your password below:

och så lite blandat från våren och försommaren

från platser som södersved, hagaparken och fjärilshuset, cirkus i brandbergen och lite annat

eftersom facebook inte riktigt gör bilder rättvisa, langar jag upp lite här också

här är ett gäng från gårdagen på gålö

hujedamig

sån bloggerska jag är, ej värre tänkas kan..

innan solen hittade ut ur molntrasslet

begav jag mig till skogs. hittade ingen direkt grönska, men fjolårets torra, spröda lik, en liten, liten fågel eller två och en gravplats åtminstone.

det är sällan jag har någonting att säga

därför förblir jag tyst.

om en februarimygga

och en snöbollskung och lite solglitter


jag ska gå

ut, alltså. undrar bara om kameran håller för vädret. för skönheten därute har ett pris kallad kyla. men det kan vara värt det. det kan vara värt allt.
idag är jag zebra igen.

saknar inspiration

och kameravänliga vantar. så jag står vid köksfönstret och fotograferar mig själv i min söndagsutstyrsel. det blir inte mycket roligare än såhär.
dessutom pajade min bärbara igår. helt utan förvarning. tror att det är grafikkortet igen.
och på balkongen exploderade en läsk. frusen sockerdricka gör sig dock bättre utsmetad på möbler än tinad sådan.

så jag då.. durkslaget.

laleh-afton

i min ensamhet. fint. önskar nästan jag hade haft ett glas vin. inte för att jag dricker vin, eftersom jag aldrig blivit vuxen nog, men ändå. det hade passat med ett glas rött till laleh.
hennes nya skiva är magisk. också.
livet i övrigt är liksom sådär vardagligt.
om man bortser från ljusglimtar. vackra människor. möten. varma vantar. snöpromenader med musik i öronen.
och så stan med ett smultron, förstås. fler hål i fejset och sånt där annat som vi är så bra på.

where bunny?

nytt år, nya träpuppor

och en del annat jag tyvärr inte lyckas lägga upp i bloggen. hur fan infogar man videoklipp? bajsröv.

där jag hämtade andan

det var länge sedan jag satt på det där tåget
evigheter sedan jag levde det där livet
i ett hus jag aldrig bodde i
men där jag hade en bädd och en vrå
att hämta andan i, lämna andan i och fortsätta framåt

~

det var evigheter sedan jag satt på det där tåget
påväg ingenstans, mot allt
ett halvt liv sedan, räknat ur rätt perspektiv
mot ett liv bakom stängda dörrar, i skenet av en lampa
formad till en hand som aldrig slog, men lyste vackert
och jag föreställde mig kärleken där

~

jag minns deras ansikten än, de där livrädda blickarna
och hur vi alla kämpade med att att dölja dem
jag håller minnet av den där allra sista morgonen,
innan jag satte mig på det där tåget igen
och valde ett liv bland larver,
i en kupad hand
och föreställer mig kärleken här

japp, here kommer a few mer

annars är julen över. nyår runt hörnet. magkatarren under bröstbenet. och så.

här kommer ett par till..

och eftersom jag nu fått tag på en bättre ficklampa, så lär det dyka upp ännu fler.
ja, allt ska göras tills man kräks över det.

om vatten och olja och sånt

blev inspirerad att testa det jag hittade i detta blogginlägg. roligt, men svårt att få till. får inte till det lika bra som bilderna i det inlägget, men lite fint blev det:






det saknas snö här

och en son. son kommer på tisdag. när kommer snön?

jag har bränt håret. förläng ögonfransarna. slagit in julklapparna. förankrat staketet. (inte mitt staket. carros staket. jag har inget staket att förankra). fått en ny kollega. älskat mitt jobb. hatat mitt jobb. älskat mitt jobb igen. köpt julkorten som aldrig blir skickade. och så har jag gråtit. åt tv-program. anat en läcka, ett hål, där allting rinner ut.
det är snart jul. en jul då prada jobbar och son är hos pappa. heja.

dear john, om att haverera vackert

jag kan den här saknaden nu

utantill

vet hur färgen blå skimrar i solen

tillochmed när man klär den i clownkläder

och ger den en stor röd näsa

att dölja grinet bakom

john, den är ful

tragikomisk komitragisk tragipatetisk

och jävligt ful

sluddrande rödnäst

som ett nedkissat fyllo

ett fult nedkissat clownfyllo

ibland slår jag armarna om den

i ett försök att verka mänsklig

och andas med munnen

när stanken sticker i bihåletrakten

men jag lyckas aldrig dölja föraktet

eller lögnen om att den smälter in

särskilt väl

john, får man döda fula rödnästa clownfyllon

får man peka och skratta och sparka ihjäl dem

om de stinker

och inte passar in

om snor och att åldras

japp. snor. s n o r ! så, nu har jag fått det sagt.
och om att åldras, tänker jag.. fifan. skarevanåt. nu ska jag alltså föreställa 37. år. vahh?
jag bjöd på kalas iaf. av alla som skulle komma, kom bara ett par. vilket inte gjorde jättemycket, då jag hade influensan från helvetet på besök samtidigt. det var liksom trångt ändå.
c och hennes adoptivtonåring kom. och pussel-owe. och så var ju prada och dev här. och vi åt gott och drack gott, silade vin och umgicks till sent. pussel-owe tog tillochmed en liten tupplur på hallmattan innan han vinglade hemåt. han var egentligen inte riktigt så packad, men han fick inte igång sin mobiltelefon och jag vägrade låta honom gå innan jag visste att jag skulle få tag på honom för att se att han kom hem och inte somnade i någon buske på vägen. det var därför. och han somnade ju egentligen aldrig, bara låg där och drog sig en stund. vilade upp sig inför promenaden, så att säga.

det var väldigt trivsamt hursom. att ha människor omkring sig. sådana man kan räkna med när det blåser, liksom.
jag saknade förstås smultronet mitt, men hon kom med sin daniel på söndagen istället. vilket ju var den faktiska födelsedagen. och jag fick en liten, liten kasse av papper i present. och två blommor. och choklad. och ett par cocosbollar.

och så var vi ute med findus och kalle. och mitt huvud sprängvärkte. och jag trampade i hundbajs. ändå var det en bra dag. tills jag plötsligt vart dödssjuk. liksom på riktigt, nästan. när de åkte hem, låg jag och darrade på sofflocket tills jag inte längre stod ut och somnade.
men det var fint iaf.
och jag är tacksam för er. alla.
(2 av bilderna i galleriet har smultronet tagit, den där jag äter cocosboll och den där jag visar upp min nya fina papperskasse. även carro är skyldig till en bild, den där jag låtsas vara vuxen och dricker rödvin)

den 19:e november

och världen utanför saknar snötäcke. idag är det inte ens frost ute. jag tog en promenad ned till husvagnen nyss, för att se hur hon mår där ute i fukten. hon doftar alltjämt sommar. en att sakna och en att längta efter. jag tog av mig skorna och bara befann mig där en stund. i den gångna sommaren och i nästa. men jag upptäckte att det sipprar in blött via takluckan. presenning står därför högst upp på inköpslistan. tror jag ska be prada att åka och köpa en redan idag.

i morgon fyller jag år. och hon skickade ett födelsedagskort. signerat med ett korthugget ”mami”. hon har därmed tagit sitt kliv. nu förväntas jag göra resten.
idag tänker jag nysa, städa, äta god mat och dricka ett par kalla hof.
så kan det gå.

111111

’cause i’ve got to. och utöver det, gör jag så lite som möjligt.

det är tyst ännu

och hennes 70-årsdag kom och gick. hennes. mammas. ljudlöst.
så jag bleker håret och planerar vardag. och en tripp till ullared. inte för att jag vet vad jag har där att göra. men jag vill ha ett avbrott. någonting som skiljer sig från det andra.
veckan som är har jag gjort slut på. jobbmässigt. resten är helg. och jag har börjat tänka på henne mer nu. men bara tills det gör ont. släpper in saknaden långsamt. lite, lite i taget.
och det är tyst.

och om det är..

..lördag idag, betyder det att det bara är en dag kvar av helgen. och jag är trött. men utan huvudvärk. och jag är jag utan medicin. och därför också utan energi. den slösade jag på ikea med ”teter”. och nu är jag ölsugen.

jag köpte iaf en expedithylla. bara för att jag kunde. tänkte att jag kunde ställa den bredvid sängen och ha som sängbord, men den får inte plats. så nu står den i hallen. och det som stod där den nu står, står i rummet som gud glömde. precis som allting annat som inte får plats någon annanstans. och jag köpte en grön tunna med lock. bara för att den är grön. och det är ju fint.
efter ikea for vi till lida fridluftsgård och drack kaffe och åt en choklad och espressokaka. med grädde. vipsad grädde.
det har varit en fin dag.

nu ska jag ta mig en liten dusch och kanske äta en bit och därefter ilar jag förmodligen upp till kvarterskrogen med jeanette.

om huvudvärk och sånt

fast troligen skriver jag inte ett ord om huvudvärk. eller så gör jag det. medicinhuvudvärk. den där som känns spetsig. den som sitter ovanför den högra tinningen och påminner mig dagarna i ända om att jag är jag på medicin. tack.
men om man helt bortser från den och det faktum att värktabletter inte hjälper.. så mår jag bra. tror jag. utan att orka känna efter. har röda dagar. funderar på att färga håret rött också. liksom igen. nu när jag fajnalli blivit fri från allt pissgult från sist. men det är ju litet så jag fungerar. och jag älskar ju mitt röda hår. det är bara underhållet av det jag inte älskar riktigt lika intensivt.

och dagens fråga är – fortsätta bedöva hjärnan med surr eller låta sanningen sippra in..? jag hade beslutat mig för att denna helg skulle vara den helgen då jag hade tid att släppa in skiten, men som vanligt undviker jag att stanna upp. håller händerna sysselsatta och tankarna. är hela tiden i rörelse, även om jag inte gör någonting. allt för att inte lämna plats åt någonting oförberett. hur fan vet man om man orkar bryta ihop? hur vet man att det går över? att man inte blir galen.. att man orkar ta sig i kragen när vardagshelvetet knackar på igen. antar att jag får vänta tills jag har mer tid. nästa års semester kanske. fast det går ju inte. då är ju dev med. lilla, stora, vackra, sköra, starka dev.
nähe. lika bra att låta det surra på. slå ihjäl varenda liten oplanerad tid med wordfued.

det är för tyst, trots att musiken dånar.

jag önskar jag vore..

..en sådan som har saker att säga. liksom oftare. eller överhuvudtaget.
att jag hade saker att blogga om. sådant som andra skulle finna intressant.
med det är och förblir tomt i mitt huvud. torrt liksom. och allt som sker är vardag. måhända en ganska intressant vardag. spännande och så. men förmodligen enbart för mig.

vi har iaf intervjuat ett antal potentiella medarbetare. jag har två favoriter. cheferna intervjuade ytterligare en igår. henne hann jag i princip bara skaka hand med. döda-fisken-handslaget var inte särskilt imponerande.
men vad vet jag. hon kanske var jätteintressant. jag hoppas inte.

och så är det kallt. sådär trist, blött, rått, grått och kallt. aj dånt lajk it.
piercingarna läker långsamt. åtminstone den ena, eftersom jag lekte piercingstudio på egen hand och kortade av staven själv. det problematiska var att lyckas få tillbaka kulan. att få den att gänga. utan att kunna se, då fingrarna dolde den lille rackaren.
tillslut drog jag ut hela plaststaven. vilket var ett misstag (och jag visste om det). för det första var den så mycket längre än jag föreställt mig. trodde att kindens tjocklek på ett ungefär överensstämde med läppens. det var f e l ! sedan skulle den ju in igen. ja, försök hitta ett millimetertjockt hål i en svullen kind i blindo med en böjlig plastflurp. utbrott much. tillsist fick jag iaf dit den, efter att ha desinficerat min gamla tungstav och tryckt in den från insidan för guidning. däremot hade jag fortfarande problem med att få kulan på plats. och när jag väl lyckades med det konststycket, fick jag inte till det ordentligt. så igår när jag vaknade, hade kulan trillat av och staven åkt ur nästan helt. och jag kan säga att hål i kinden läker fort. att trycka tillbaka den var nog värre än självaste håltagningen.
skaffade hursomhelst en tång att hålla i staven med medan jag frenetiskt försökte få kuljäveln att fästa. än så länge sitter den var..

så kan det gå.

höst

bilder dels från när smultronpuss och jag var inne och gjorde söder och dels från dagen idag

och nu härmar jag smultris

eftersom hennes blogg är så fin :)

sådant som är

hej jag heter jonna och jag är ett durkslag. mina alldeles nya kindpiercings läcker sörjig sårvätska och gör ont. men eftersom jag är den tålmodigaste av människor, håller jag ut.
skulle egentligen ha åkt in till studion idag och kortat ned stavarna, men jag tror att det är klokare att vänta. åtminstone tills de inte läcker lika mycket.

så istället ska jag på arbetsintervju. ja, inte min egen utan en som sökt tjänst hos oss. intervjuade en häromdagen som skrev en ansökan som enligt mig och de andra var en av de bästa i högen (drygt 70). in person var människan skygg och rädd och kunde inte ha ögonkontakt. trist. inte heller kunde han sälja sig själv alls. min personliga favorit ska intervjuas nästa vecka. jag hoppas att han inte skiljer sig lika mycket från sitt brev. att personligheten passar orden.

i övrigt jobbar jag, väntar på dev och spelar wordfued.

ursäkta röran, men jag orkar inte bygga om

så kan det gå..

så, uppdateringsdags alltså

jag orkar inte tänka. för att sätta sig ned och faktiskt fundera, skulle vara rysligt svårt och besvärligt just nu. så jag håller mig sysselsatt. gymnastiserar hjärnan med skitgrejer. fingrarna med. så tar vi det sen. tänkandet. när det finns plats och tid och tillräckligt med ork.

idag är jag mest förbannad. på ytligheter. på arbetskamrater som gör mitt jobb svårare. arbetskamrat. kollega. en. men det går förmodligen över även det. det är bara så energislukande att försöka få en vuxen människa att förstå att om h*n inte sköter sitt jobb, blir mitt jobb svårare att utföra. att det stjäl tid från viktigare saker att försöka lokalisera denna när denne gör allt i sin makt för att försöka undvika att bli hittad. på en fritidsgård. att privata telefonsamtal är just privata och bör skötas på fritiden. att dataspelande är ett intresse som ska utövas på annan tid än arbetstid.  att utbudet i cafeterian är till för ungdomarna och kostar pengar. att chefen och kollegorna kräver att man kommer i tid och att OM man råkar försova sig, är det opassande att börja laga frukost när man väl dyker upp. att ingen uppskattar en martyr och att mötas av en suck är oändligt trist. att det inte är att bli behandlad som en hund när man ropar dennes namn när denne inte går att finna. voff.

men, som allting annat, går det nog över även det.

voff!

jag tänker inte göra det här nåmer

det är liksom bra nu. jag har slut på låtsas. slut på hittepå. det är som bra nu. eller inte.

vi är hemma igen

dryga två veckor var vi borta, men det känns som om vi tog en paus på bara ett par få dagar. vi gjorde dalarna, norrland, lappland och halva finland. såg renar, ormar, vattenfall och magiska stränder. vilken grej det var att åka inåt landet för att ta oss uppåt istället för att puttra längs E4:an hela vägen upp. sällan har jag skådat så mycket vackert. sverige är fan ta mig vackert. har nog aldrig uppskattat det som nu. favoritstoppen var dalarna (hos pussel-owe med släkt) och rörbäcks camping där vi stannade i tre nätter. finland var… svårt. lämnade en riktigt bitter eftersmak. men jag är glad för min mormor. och för min morbror. tyvärr lär jag inte träffa dem igen. inte mormor iaf. jag tvivlar på att hon lever så länge som det tar för min mor att växa upp och be om ursäkt för sitt handlande. jag tvivlar på att hon själv lever så länge.
vi fick iaf den här sommaren, mormor och jag. för det är jag tacksam.
och dev var grym. och prada med. det var en fantastisk semester, trots allt.

gahh

jag borde ha antagit att vår tidiga start inte skulle bli så tidig after all. varför väntar man med att montera fast saker som ska monteras till sista sekund? nöjd med att inköpet är gjort och ligger inplastad i bakluckan och förväntas montera sig sitt eget jävla självt. bajspåse! jag har fan slitit hund de här första dagarna av semester. jag är allt utom harmonisk. harmonisk är ett ord jag för tillfället inte kan stava till. se – hamrosink. helvete.
men husvagnen går bra. och jag har pyntat fint. hundlort!
nu tar jag en paus. herrå.

jädrass..

..jag har just börjat inse att det strax är semester. och jag borde redan ha börjat förberedelserna. borde ha börjat lasta husvagnen med sådant som ska med. eller åtminstone skrivit en sabla lista. det började jag med inatt. istället för att sova. i huvudet. för sån är jag. och jävlar i min låda, vad jag kom på med grejer att ha med. nu har jag dock glömt allt utom kortleken. så kan det gå.
och inte heller har vår kära bostadsförening ställt en container på utsidan för oss att använda som förråd medan de ska in i vårt egentliga för att glo på rör. det skulle vara klart den här veckan. jag irriterar skiten ur mig på folk som tar saker för givet. som att vi förmodligen förväntas flytta förrådsinnehåll under helgen som kommer. innan vi åker. när prada jobbar. och när allt annat ska packas klart. sådant gör mig bajsnödig.
nu återstår 3 arbetsdagar. en kort, en lång och en kort. det ska fan bli mig ett nöje att tacka för mig på fredagen. och jag tänker under de kommande fyra veckorna helt ignorera ord som ”borde” och ”måste” och dylikt. min navel kommer att vara putsad och ren som en nytvättad baby. för mina planer sträcker sig inte mycket längre än till att ligga och peta i den i en solstol under ett parasoll. om jag orkar.

en vecka kvar

och därefter 4 veckors frihet. husvagnen är besiktigad och redo för äventyr. så finland, prepare. och alla norr om oss, eftersom vi tar bilvägen över. uppåt. bort.
den senaste veckan har varit.. trist och rolig på samma gång. fritidsgården har varit tom på ungdomar, så vi har roat oss med att spela in fantastiska låtar i studion och gjort musikvideos till.
ska försöka lägga upp dem här. nähe.. det går tydligen inte.
förra veckan jobbade jag läger på gålö. fint som snus. och nu är dev i finland med sin far.
i övrrigt gör det ont att andas. men det går väl över det också. och jag är hungrig.

jajuste

nu är missåmmar över. och resten av sommaren också, tydligen. (och en hel harang om hur vädret suger och sånt).
missåmmar var åtminstone regnfri. men många bilder blev det inte, då vi åt inomhus där ljuset var uselt och för att jag enbart tog med mig vidvinkeln, i tron att det skulle räcka. det gjorde det inte. jag var för trött och lat och mätt för att orka leta vinklar som passade.
så kan det gå.

och så var det det här med midsommar

jag är inge vidare på att fira saker. inte jular, inte valborgar och inte midsomrar. det blir bara ännu en skön grillkväll med c & c, nikko och pussel-owe, eftersom prada arbetar och dev firar dagen med sin far (som är mycket bättre på att fira saker). jag lär inte klä upp mig och inte binda blomkrans. lämnar allt sådant till dom som kan.
kameran följer förstås med, så ett par bilder eller så kommer förmodligen upp i morgon.
häv ö najs däj!

om roadtrippar och slott och bihålor och sånt

vi hamnade i mariefred, inte tystberga. resmålet i sig var ganska oviktigt. det var resan som var poängen. och på vägen dit, vart vi än var på väg, hamnade vi på min gamla skola, edesta skolhem, som nu är omgjort till café. det var en märklig känsla att återse stället efter dryga 20 år. att det var fint där mindes jag, men det var vackert nu. lummigt. flummigt. omgjort med själ.
stället heter numer ”den gröna delfinen” och har ni vägarna förbi vagnhärad, tycker jag att ni ska ta en omväg (för det ligger aningen avsides) och kika in på en eko-kaffe.

vi erbjöds en plats att övernatta på, trots att tanken med att få till en B&B än så länge inte var mer än en tanke. jag gillar sådant. människor med själ. men vi ville vidare.
så vi körde dit nosen pekade. jag tror vi funderade på katrineholm ett tag. men när vi såg mariefredsskylten, beslutade vi att det var där vi skulle hamna. åtminstone som en plats att stanna till på.
men så hamnade vi på gripsholmsviken. lite för fint, lite för snofsigt, men vaffan. och jag som hade packat med mig ett par mjukisar och en tjocktröja och ingenting mer. jag passade inte direkt in bland alla märkesjeans och smink. och min förhoppning om att få bada bastu och dricka öl på en brygga i solnedgången gick liksom inte riktigt hand i hand med vad hotellet hade att erbjuda.
vi åt på gripsholm värdshus. ja, eller försökte. jag beställde in nåt (efter viss övertalning) jag visste jag inte skulle kunna äta. och så var det. (har jag nämnt att jag är blond?) så jag fick dela med prada. dryga timmen senare åt vi en varsin pizza. så kan det gå.
sedan låg vi till sängs strax efter 20:00 och var som två pensionärsjävlar. sen sov vi. och sen vaknade vi. och sen regnade det. och sen glodde vi på slott. och sen åkte vi bil. och sen var vi på stallarholmen. och sen åt vi brunchbuffé. och sen åkte vi mer bil. och sen kom vi hem. och så.

och nu är min bihåla i farten igen. funderar på ifall man skulle kunna operera bort den. som man gör med struliga halsmandlar liksom. och så längtar jag till semestern, förstås. till landsvägar och campinghelveten. jag är en white-trash-wannabee av stora mått.
hejrå.

efter gårdagens 5-kamp

på grönan och ölandet efteråt på södra teatern, kan jag avslöja att jag idag inte varit på topp. inte bakfull direkt, men riktigt seg. och samtidigt frustrerad över regnet som tvingade mig att stanna inomhus med min nyförlösta bebis. ja, 7d:n, that is.
så i morgon planerar jag en roadtripp. förmodligen till tystberga. och förhoppningsvis med en trivsam övernattning på nåt sött litet b&b. prada är tack och lov lätt att övertala, eftersom han gillar våra roadtripps lika mycket som jag. han kör och jag fotograferar. det känns som jämnvikt.
jag är kär i ljuseffekterna från min nya blixt, så här kommer ett par bilder till.
  

de två sista bilderna är tagna med lensbabyn, förstås. aj lajk stars :)

 

bejbyn är här

and it’s a canon eos 7d. a beauty. och flera veckors ångestväntan är äntligen över. passade även på att inhandla en ny blixt, då jag drämde den förra i golvet samma dag jag fick den och den därefter fungerat emellanåt. liksom lite som det fallit den in. denna är en kombinerad typ. ring och vanlig blixt i ett. hittills – fantastisk. jag är ju inte helt ovan vid en 7d då jag har en på jobbet, men det känns ändå oerhört vackert att hålla i henne. tyvärr suger ju vädret luden pung, så jag kan inte riktigt ta ut svängarna som jag skulle vilja, utan får istället fota sånt som jag redan fotat 71249134 tusen ggr inomhus. trist. men hon är här. i’m loving it!

om ett stjärnbestrött dalarö och somriga sinnen

jag skulle egentligen varit på inflyttningsfest. egentligen. och hade jag inte varit jag och så jävla svår, hade jag varit där. with bells on.
istället blev det en dag på dalarö med lensbabyn, dagisfröken, gristian och nikko och därefter grillat och några iskalla på en solig baksida där vi fick sällskap av pussel-owe. inte alls illa.

hur man fortfarande kan bli besviken

på människor. vuxna människor. jag borde ha lagt locket på den burken för åratal sedan. jag är nog naiv. men nu vet jag.
köpte iaf en lensbaby. och tillbehör. min nya kamera levereras någon gång i  framtiden. obestämd framtid. och jag tappar snart förståndet. 40:an beter sig illa och jag missar en massa tillfällen, eftersom den strular och ger mig felmeddelanden istället för att faktiskt fota det jag försöker fota. det är frustrerande. men lensbabyn är fin. synd bara att jag inte har en kamera att matcha dess finhet med.
 
och fågelbebisarna flyttade igår. eller åtminstone en av dem. de andra måste ha flyttat tidigt i morse, för idag är det tyst. fasligt tyst. en av dem mellanlandade på vår balkong innan den flaxade vidare.
det var fint.

montera dragkrok

och titta på och sura och dricka ur blommiga muggar och fota blommor och överkörda läskburkar

fler möten

mer kärlek, varm magkänsla, bubbliga skratt, breda leenden och härliga, härliga människor. och några söta djur.

TACK!

http://www.minfritid.nu för den här dagen. idag är jag kär i varenda människa jag mötte. vackrare, varmare, mer begåvade, fantastiskt kreativa människor har jag aldrig tidigare beskådat samlade under ett och samma tak. och jag hade ynnesten att få strosa runt bland dem med två kameror. hudknottrande, frigörande och oerhört inspirerande. jag ville aldrig att dagen skulle ta slut. trots att fötterna värkte. och ryggen.
tack och lov väntar ännu en liknande dag i morgon. fler skatter ska belysas, fler talanger ska få skina och jag ska försöka fånga dem alla på bild.
en del av dagens möten: