innan man kroknar?
hur länge kommer min kropp, men framförallt mitt psyke, att orka med att bara sova varannan natt?
och magen.. ja, den är som den alltid varit, men värre. det senaste dygnet har varit.. en enda lång promenad mellan soffan och toaletten.
jag är mör. darrhänt. asplövslik.
nästa psykologtid är inte förrän om nästan en månad. därefter väntar läkartiden i januari. kommer jag att fungera fram till dess?
nä, jag får nog ringa pyskologen och säga som det är. jag borde nog även kontakta sös och få ny tarmmedicin utskriven.
har jag sagt att jag hatar borden?
helgen har iaf varit bra. trevlig. det är nästan värt det.. att fylla 22år en gång om året. ha vänner omkring sig. skratta och lyssna på musik. dricka ett par kalla mellanöl och vara seg dagen efter.
och fortsätta vara 22 resten av livet. eller åtminstone så länge jag fortfarande känner mig som 22. inuti. kroppen är inte ju längre en 22årings (med tanke på leder, knän och tarmar), men huvudet och det som skvalpar däri är det.
nu har maghelvetet ett par timmar på sig att sansa sig, innan det är dags att bege sig till jobbet. annars måste jag ringa chefen och förklara varför jag ännu en gång får stanna hemma. att min hjärna vägrar att stänga av och magen likaså.
och ändå måste jag hålla mig vaken tills ikväll, eftersom jag annars har fler liknande nätter framför mig.
bitter - jag? näääää.
kan jag inte lägga in videosnuttar i bloggen!? det gör mig gaaaalen!
här är länken iaf… jag och min blogg lever kvar på stenåldern.
http://www.tackfilm.se/?id=1258733974835RA31
idag är en sån dag. en sån morgon.
dev har gått till skolan och prada har somnat om. själv sitter jag med benen uppdragna under mig i soffan. laptopen i knät. och funderar på hur man når fram till människor.
jag funderar på inskränkthet och trångsynthet och sånt som gör ont.
igår satt jag på ett forum och skrev med andra som fått diagnosen adhd och sådana som väntar på utredning.
jag frågade en av dem ifall hon berättat på jobbet att hon har adhd och hennes svar gjorde mig en aning ställd.
hon skrev att hon absolut inte hade för avsikt att avslöja för sin arbetsgivare vilket nedköp denne gjort som anställt henne.
nedköp? skulle jag vara ett nedköp? skulle min chef se på mig som ett?
visst har jag tänkt i liknande banor någongång innan jag påbörjade min utredning, eftersom det så ofta sket sig med allt. men nu?
nu när jag vet vad som fattas mig och har möjlighet att få den hjälp jag behöver för att lyckas bättre. skulle det vara värre, nu när jag faktiskt har en diagnos.. ett riktigt ”problem”?
nä. jag anser att min chef haft tur som fått mig till medarbetare. faktiskt. mina svårigheter till trots.
det är väl klart att det alltid finns plats för förbättringar, men i det stora hela gör jag ett djävla bra jobb.
och jag kan emellanåt t om tycka att min diagnos är en fördel.
vi har många ungdomar med liknande problematik som besöker oss. av oss i personalen, är det nog jag som förstår dessa bäst.
de vet att de har någon på plats som fattar varför det ibland blir galet. de vet det, därför att jag redan innan diagnosen var fastställd berättade att jag genomgick en utredning.
jag tänker att det är oerhört viktigt att vara öppen om det. det finns väl inget bättre sätt att ta död på fördomar..!?
nä, jag är fan ingens nedköp. jag är en förbannat bra människa, med sunda värderingar och kreativa idéer. jag har ibland svårt att låta bli att vädra mina åsikter, även när jag bör vara tyst, men jag övar. tränar. blir bättre. jag påbörjar femtioelva projekt och avslutar två, men vaffan.. det blir iaf någonting gjort. det sker saker omkring mig. jag är rörig, men ärlig. jag är hård, men varm. jag är högljudd, men ganska rolig. min stresstålighet är hög, trots att jag tappar humöret. jag är temperametsfull, men allt utom långsint. fan vad jag är bra.
så. en peppning varje morgon gör en piggare och gladare. 
vardagssaker. åker på pingisträning och låtsas att allt är som vanligt, men inuti bubblar någonting. magkänslan är svårtolkad.
och när ångesten slår till med sin hjärtklappning, blundar jag bort det. motar med fox-kolor. där fox ryms, ryms inte ångest.
idag ramlade vi in på bio direkt efter träningen. ett avbrott. plats för skratt. det visades ”upp”. och fastän dev redan sett den och vanligtvis har vansinnigt svårt att låta bli att avslöja hela filmens handling, var han sparsam med info. vi såg den för första gången båda två. ändå. tillsammans. utan 3D. och den var riktigt bra.
nu är han ute med kompisar. ger mig en stund att bara hämta andan. han är ett bra barn. ett mycket bra barn.
jag kom just på att jag inte grälat med hans far på länge heller. fick t om ”beröm”. via mail, visserligen och väldigt kort, men ändå. sånt gör gott. särskilt när allt är så uppåned att man inte känner att man riktigt har koll på allt. tydligen fungerar det ändå. tack och lov.
strax ska jag värma på middagen från igår. den jag och dev tillagade. min berömda pasta med baconröra. magen kvittrar gladare av bara tanken 
eftersom du är en klok människa, trolltös, slår du förstås huvudet på spiken med en gång.
det har varit många år av misstro och förtvivlan, främst mot mig själv för att jag verkat så oförmögen att ta in sådant andra verkat kunna ta in med lätthet.
ett evigt kämpande med att försöka bibehålla relationer till människor. en kamp med att försöka få ihop allt. vardagen. familjebanden. förhållandet till en man. vänskapsbanden.
jag har helt enkelt aldrig lyckats.
uppriktigt sagt har jag tänkt de absolut värsta tankarna. om hur jag är psykiskt sjuk. liksom på riktigt. hur jag en dag flippar ut helt och aldrig blir vettig igen
nu föll en pusselbit på plats och det fortsätter att rassla i hela huvudet. i magen. i hjärttrakten.
och visst. absolut. det ÄR samtidigt en sorgsen vetskap, eftersom så mycket kunde ha sett annorlunda ut i mitt liv.
det lär dyka upp en del bitterhet över att det inte var någon som såg det eller ens pratade om att det fanns när jag var yngre.
men främst tänker jag vara tacksam. därför att det trots allt är bättre med sent än aldrig.
nu är ju inte allting bra som genom nåt magiskt trollslag, bara för att jag är diagnostiserad, men nu står jag iaf med första pusselbiten i hand redo att påbörja läggandet av själva pusslet.
jag kanske kan få till normalare sömnvanor. ätvanor. rytm.
jag kanske kan få hjälp med att slutföra någonting jag påbörjat.
jag kanske inte alltid behöver känna mig som ett ufo.
jag kanske helt enkelt kan börja fnula på vem jag är och hur jag fungerar, det som hittills känts som en helt omöjlig uppgift.
jag har aldrig klarat av att hålla kvar i den röda tråden, liksom.
jag kanske kan börja lära mig om vilket mitt nästa steg är. så småningom kanske jag kan börja förutse mina egna reaktioner och dämpa mina hiskeliga humörsvängningar.
jag vet inte hur många gånger jag stått inför frågan om vem jag är, i olika sammanhang.
och jag har haft för vana att tillsist svara att jag inte tror på sånt. att jag inte tror på sökandet efter sitt sanna jag.
men det har nog inte varit alldeles sant. jag har bara inte vetat vad folk har menat.
hmm, det går så mycket djupare än jag klarar av att förmedla. men det handlar om mitt hela liv. och jag väljer att vara tacksam för att jag kanske äntligen får chansen att börja leva det,
istället för att bara finna mig i det.
och nu blev jag blödig och sumpig som ett träsk, men det är stort för mig. så stort att jag de här dagarna inte lyckats säga någonting alls egentligen.
nu lossnade det nog lite. tack för det
nog för att det här med föräldraskap kan vara klurigt, men lite koll borde man väl ändå ha. denna människa verkar ju uppriktigt sagt totalförvirrad och fruktansvärt osäker i sin föräldraroll:
inlägg 52:
http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m48656164.html
och då menar jag förstås INTE att man bör lämna en 6månaders ensam i badrummet medan det badar. jag talar om kvinnan som inte låter sin 6åring bada i badkar en sekund utan uppsyn.
okej. nu dök du upp ännu sanslösare människor som inte ens låter sina 8åringar vara ensamma i badet..
och nej, jag brukar inte uppröras till denna grad av knepiga människor på FL, men det är ju så typiskt. det ska liksom alltid dras till sådana överdrifter. nog för att jag har svårt att se nyanser emellanåt, men detta anser jag helt seriöst vara löjligt bortom all sans och vett.
det kanske är spänningar som släpper. huvudet känns som om det vore färdigt att krackelera. allt jag vill är att blunda.
nu har det ett namn. och jag är så förbannat tacksam.
efter en sömnlös natt och en ovanligt tuff och mödosam dag på jobbet, slocknade jag i soffan strax efter 8 rycket. vaknade 2 timmar senare av att en ”smygande” prada ”smög”. han är inte särskilt bra på att smyga. han kan litet liknas vid en full pubertetsgosse.. dock inte riktigt är lika graciös och sedan dess är jag klarvaken. 2 timmars sömn på 1½ dygn. siffrorna torde tala för sig själva.
idag var det då äntligen invigning för poliskontoret. med pompa och ståt och bandklippning och en liten sång framförd av brandbergsskolans musikklasser.
kommunstyrelsens ordförande gilbert de wendel, polismästaren jan-olof onshagen, ordföranden i polisstyrelsen kristina alvendal och justitieminister beatrice ask (med kostymklädd, öronsnäcksbärande bihang) var alla där och talade ljust och varmt om vårt framtidens brandbergen. därefter bjöds det på tårta och lättöl till barnen i polisens nya lokaler. ja, åtminstone tills jag insåg att de klåfingriga små krypen norpat av vuxendrickat och beordrade dem att ögonaböj ställa tillbaka de vackert klirrande glasflaskorna.
det råder total alkoholförbud i våra lokaler, de vi nu delvis delar med länsman, och länsman bjussar på öl..!?
kanske inte alldeles genomtänkt, men iallafall… ingen blev full. ingen kräktes av för mycket tårta, men mycket folk var det. ööööverallt. och hela tiden.
i morgon väntar ett långt telefonsamtal på att ringas. nu bör jag blunda. hårt.
efter en natt då jag inte sovit en blund. det snurrar mycket i den här skallen just nu. på både gott och ont.
jag är glad för att den fortfarande fungerar, men önskar ro att stänga av emellanåt. en ljudknapp. en off-knapp. en bitch slap.
snart väntar ett tre timmarsmöte. jag bälgar kaffe och låtsas. som vanligt.
jag låg och funderade på de människor jag kommer att förlora inom en relativt snar framtid. på vilka jag kommer att sörja. på hur jag kommer att sörja dem. och vilken rätt jag har att sörja dem.
min mormor är gammal. hon har hjärtfel och jag vet att hon kommer att dö snart. inte snart snart, som i att hon ligger för döden, men snart. inom kort. om inte så länge.
vi har aldrig haft nån relation. sedan vi flyttade till sverige, har hon inte engagerat sig nämnvärt. och det är så det är. jag har aldrig hyst agg mot henne för det. jag kanske borde ha gjort det.
jag har egentligen aldrig funderat särskilt mycket på det tidigare. men ju fler år som passerar, ju mer börjar jag fnula över hur annorlunda mitt förhållande till min släkt är i jämförelse med andras.
jag har aldrig haft en mormor på det där sättet. jag har alltid avundats mina kompisar som kunnat kila över till mormor på en fika och en pratstund.
men jag har aldrig riktigt tänkt på varför det inte är så för mig. vi har bara bott i skilda länder. och världar.
någonstans har jag byggt upp en fantasiversion om hur det är. där min mormor önskar att jag bodde henne nära. stod henne nära. men verkligheten ser nog inte alls ut så.
hon känner mig inte. hon har nog med sitt. hon får sin beskärda del av släktskap av de andra. de som bor kvar. som inte svek.
hon har sitt på det torra när det gäller barnbarn och barnbarnsbarn. hon behöver inte oss.
detta är dessutom någonting hon uttalat högt. till min mamma.
min morfar dog när jag var riktigt liten. jag har egentligen inga minnen av honom, men från honom. och minnen kan man skapa i efterhand. jag vet inte vad jag minns och vad jag fått berättat för mig. jag har iaf bilder av honom i huvudet.
han var poet. och blind. och han byggde sitt och mormors hus.
han var hantverkare. tillverkade pallar och borstar och annat. och ibland kan jag få för mig att jag minns hur har luktade träolja och spån. men det är nog inget riktigt minne.
jag vet iaf att han sjöng mycket. jag har honom inspelad på ett gammalt kassetband, då han grälar med mig. och han sjunger. hela grälet igenom. ja, det var nog mest jag som grälade.
jag tror att jag hade älskat min morfar. sådär som andra människor älskar sina morfädrar.
jag gjorde min morfar till hjälte någon gång under tonårstiden. tänkte att han nog var den som mest likande mig, eftersom jag inte hittade likheter någon annanstans. jag tänker fortsätta ha det så.
om han var i livet idag, tror jag att jag hade haft en relation till honom. jag tror att han hade velat känna mig. oss.
sen har jag morbrödrar också. två stycken. jag hade en gång tre, men en av dem fick en infektion i hjärtat och dog.
jag har pratat med en av dem. min yngsta morbror. han är den enda på min mammas sida av släkten, som någonsin försökte. som visade en uns av vilja. sen gick det över.
de andra två minns jag knappt namnen på. och de har förstås barn och barnbarn och hela fadderuttan. jag har nog träffat ett par av dem, när jag var liten.
sedan har vi pappas sida av saken. eller släkten, om man nu föredrar att kalla den så.
farmor och farfar dog när jag var mindre. jag minns faktiskt inte riktigt när. och pappa har systar. ja, han hade en bror en gång, jag en farbror. men han trillade av pinn. alkoholrelaterat.
jag har sett honom hålla i mig på ett foto, så jag vet att jag har träffat honom. åtminstone en gång.
en av systrarna minns jag. henne besökte vi någon gång efter att vi flyttat till sverige, under någon av mina fåtal besök hos pappa.
jag har visst kusiner också. en hette kati, tror jag. jag har för mig att hon var snäll.
pappa är idag någonstans kring de 70. jag har ingen större koll.
honom bröt jag kontakten med för flera, flera år sen. jag tänker inte gå in på detaljer, utan bara konstatera att han inte gjort mer än ett halvhjärtat försök till återförening.
jag saknar honom inte. inte som person, men som koncept. jag undrar hur det är att ha en.
jag har ju ett par syskon kvar i livet också.
en syster jag fick vetskap om för inte alltför många år sedan, men som jag aldrig träffat.
och en bror, som jag känt sedan barnsben, men som aldrig varit min bror. mer en släkting jag vetat om, men aldrig haft någon kontakt med bortsett från någon trivial hälsning på nåt enstaka julkort.
summan av kardemumman är, att den enda jag egentligen har skäl att sörja, är min mamma. min enda familj, bortsett från dev. och prada förstås.
så. får jag gråta när min mormor lämnar jordelivet? förväntas jag fälla tårar över min pappa när han viker hädan? och de övriga då? ska jag sörja dem?
skulle de sörja mig?
tårarna har runnit från och till ända sedan jag vaknade.
jag hade på känn redan efter bröllopet, att jag aldrig mer skulle få se honom. ändå gjorde jag upp planer. om en poesiträff i hans ära. snart, snart.
nu är han borta. befriad från kroppen som förvägrade honom livet. det finns en tröst i det. ändå.
han kommer alltid att förbli min road trip-buddie. min chaufför på poesins snirkliga småvägar. mannen som knöt röda trådar att följa.
och för allt det och för hans mod, är jag tacksam. alltid alltid.
prada är och handlar fox-kola. just nu är jag beroende. jag ska ligga still under min filt i soffan, äta mig proppmätt på dem, dricka vaniljcola och låta honom klappa mig på huvudet när det känns tungt.
tack smultronet för igår och jag hoppas er första morgon som nygifta var rosaskimrande av romantik. jag är ledsen för mitt tillstånd, för orkeslösheten.
vet dock att jag är hysteriskt glad för er skull.
bilderna kommer en dag snart. jag ska bara hitta lusten till allt först. <3
sov gott lany. sov gott 
min sista dag. nu är det någon annans tur. nu väntar jag bara. nästan.
http://open.spotify.com/track/0PXWpNBYg52gABrn1qL1bD
All day
Staring at the ceiling
Making friends with shadows on my wall
All night
Hearing voices telling me
That I should get some sleep
Because tomorrow might be good for something
Hold on
I’m feeling like I’m headed for a
Breakdown
I don’t know why
I’m not crazy, I’m just a little unwell
I know, right now you can’t tell
But stay awhile and maybe then you’ll see
A different side of me
I’m not crazy, I’m just a little impaired
I know, right now you don’t care
But soon enough you’re gonna think of me
And how I used to be
Me
Talking to myself in public
Dodging glances on the train
I know
I know they’ve all been talking ’bout me
I can hear them whisper
And it makes me think there must be something wrong
With me
Out of all the hours thinking
Somehow
I’ve lost my mind
I’m not crazy, I’m just a little unwell
I know, right now you can’t tell
But stay awhile and maybe then you’ll see
A different side of me
I’m not crazy, I’m just a little impaired
I know right now you don’t care
But soon enough you’re gonna think of me
And how I used to be
I been talking in my sleep
Pretty soon they’ll come to get me
Yeah, they’re taking me away
I’m not crazy, I’m just a little unwell
I know, right now you can’t tell
But stay awhile and maybe then you’ll see
A different side of me
I’m not crazy I’m just a little impaired
I know, right now you don’t care
But soon enough you’re gonna think of me
And how I used to be
Hey, how I used to be
How I used to be, yeah
Well I’m just a little unwell
How I used to be
How I used to be
är temat denna vecka i fotourvals tävling.
här är mitt bidrag
mamma
det lurar tårar i ögonvrån
som om allting vore ett skämt
men mellan varven gråter jag
inte av glädje
jag orkar inte räkna alla dina förluster
ett streck i din räknebok
är ett streck i min
och mitt hjärta klappar fort
ibland tror jag på att ge upp
ge efter
skära handlederna av mig
ibland önskar jag att du visste
att du stod bakom mig
höll min rygg fri
ibland önskar jag
mamma
det står fyratusen hatord
inristade på mina skuldror
istället för vingar
och inget av dem
får mig att vilja lyfta
det är liksom dags nu. på fredag står det klart. jag erkänner att jag är nervös.
dev har just knallat iväg till skolan. den stackarn vaknade av klockan en timme innan han egentligen skulle upp. klockan på hans mobil stod nämligen fortfarande på sommartid. typiskt.
men han var inte särskilt upprörd för det, utan satte igång med sina morgonsysslor och hann därmed sitta och spela på sin nintendo ds en hel timme innan det var tid att gå.
ikväll ska han och prada på bio. de ska se ”upp” i 3d. jag önskar jag kunde följa med, men jag klarar inte av 3d. min mage vänds ut o in av sånt och jag kräks tarmarna ur mig. så de får gå och se den utan mig. vilket iofs är bra, eftersom prada har jobbat hela helgen och de knappt sett skymten av varann. de behöver kill-tid. utan mig.
vid fem kom han hem och sa; – jag ska ut på ”bus eller godis”, du måste fixa smink, mamma.
va? nu? jag? va?
förtvivlat letade jag i alla gömmor och förråd, efter halloween-kitet jag vet att jag äger. halloween har alltid varit min absoluta favorithögtid. jag ÄLSKAR att klä ut mig. son däremot, har inte tyckt att det har varit roligt alls att klä ut sig. godis vill han förstås tigga ändå. jag tycker dock att ska man ut och tigga godis av stackars intet ont anande främlingar, måste man anstränga sig. nu skulle det alltså bli av. hur han skulle vara sminkad var inte viktigt, bara att det skulle till. men ingenstans kunde jag finna en endaste ledtråd om var min lilla skattkista kunde gömma sig.
son visade sig vara bra mycket mer fantasirik än sin gamla dammiga mamma. såhär såg han ut när han kom hem igen.
i pannan har han ett sår gjort av tuggat tuggummi färgat med brunkräm och läppstift. utmed näsan rinner blod och ”mustaschen”.. ja, den skulle liksom bara vara där. strålande unge. och sin mor upp i dagen.. ja, till utseendet åtminstone
nu ska vi glo på film
för tårarna.
efter att ha läst i din blogg, kom jag på hur länge sedan det var jag lyssnade på laleh. och när denna låt började spela, fylldes blicken med tårar..
http://open.spotify.com/track/4BsVJwiJ1Q2vxw0vEMAw83
Ett desperat försök
det krävs ett hjälte mod,
vem av oss är modig nog
att hjälpa storebror, min käre storebror.
Han har ett öga för det där,
hans sinnen letar klöver,
härjar ute varje kväll
med grabbar som han kallar bröder
herregud, käre storebror.
Ref,
Han har en massa fuffens för sig, jag vet inte vad det rör sig om.
Härjar ute hela natten, vad han gör det vet’e katten,
kanske något illegalt eller så är han väldigt social.
Bror min drömmer om det liv
dom visar han på tv,
han vill alltid vara som dom
men jag vill ha han som han e min bor, käre store bror.
Bror ska du ut i natten?
kom vi knyter vänskapsbanden
kom stanna här med mig,
jag vill vara med dig storebror, käre storebror.
Kom, stanna hemma här med mamma,
vi kan prata med varandra,
dricka te och äta kaka,
kom vi minns, minns tillbaka,
har du samma drömmar nu
om att du ska bli kung-fu
-mästare och president
bror säg mig vad som hänt
min bror käre storebror.
Ref,
Han har en massa fuffens för sig…
Brosan körde mig i morse
i sin nya fina Porsche,
käre bror han vägra svara
om den var köpt med illegala
pengar det kan tänkas
men han körde mig till ett kontor
det visade sig att storebror
har startat litet företag
allting enligt rätt och lag
och nätterna han varit borta
har han varit där och jobbat
allting sluta väldigt bra men det var inte så det var med bror käre storebror.
Ref,
Han har en massa fuffens för sig..
Du vet att den som lever flott och gott han lämnar inga spår
Han flyger högt bland alla moln och glömmer alla år
Men den som lämnar djupa spår i gyttjan varje dag
Har härdat sina dar som år känt minsta andetag
Han lever inte för en framtid
Utan för idag.
trots att jag nästan slutade tro på det. övernattningen avklarad. det blev sent. jag vaknade massor av gånger med hjärtat i halsgropen. drömde skrämmande drömmar, vaknade av att ett par av tjejerna pratade i sömnen. när klockar slutligen ringde vid 6:30 (eftersom jag hade fått för mig att devs pappa skulle lämna dev hos mig på gården mellan då och 7, vilket såklart visade sig vara fel) var jag färdig attlämna jordelivet av trötthet. och när jag tillsist lyckades bända upp ögonen, insåg jag att dörren till rummet där vi sov hade stängts.. dessutom hörde jag klonkande ljud utifrån. jag höll seriöst på att göra i brallan. jag fantiserade ihop ett gäng ovanligt fräcka inbrottstjuvar som höll på att länsa hela bygget. försiktigt tassade jag upp, öppnade dörren med darrande hand och möttes av… maggan. städtanten. gahh.
nu är vi iaf hemma och ska baka havrebollar.
det kliar i mina fingrar. jag vill skriva.
nu har jag nattgibbat klart. jag är bisarrt trött, men ska försöka hålla mig vaken tills ikväll. jag lär misslyckas, men varje minut jag håller ut är en vinst.
det är roligt egentligen.. hur jag ska hinna vända ut o in på dygnen ett flertal gånger under en och samma vecka. inatt jobbade jag 20:00 – 12:45, i morgon jobbar jag dag för att sedan på torsdag åter jobba natt. min mage är i total kaos igen. under ett gibb får man ju tillfälle att fylla buken med skräp. dessutom blir man ju relativt stillasittande när hela poängen är att spela dataspel. sådant är vådligt för en mage. vilken mage som helst, förmodligen, och min mage kanske extra så.
hursomhelst. torsdag till fredagsnatten ska tillbringas med tjejerna från tjejkvällarna. de har länge önskat sig en övernattning på gården och nu är det då äntligen dags.
det blir middag, film och värderingsövningar. sedan ska jag få dem att sova. och jag använder hot om jag måste. jag orkar inte en hel natt vaken igen, även om jag vet att det lär bli sent. pyjamaprtyn har en tendens att bli sena. och på fredag kommer ju dev. då ska jag orka hänga med honom 
är snart färdigt. de nya döskallelakanen får sig en karusellåktur i tvättmaskinen. döskallegardinerna hänger redan på plats. och när väggarna torkat, ska väggpryttlarna upp. döskallar, döskallar och åter döskallar. jag tror att han kommer att bli väldigt överraskad och attans glad.
igen. denna gången får jag hjälp av prada. devs rum ska bli som nytt. och så dricker vi ett par mellanöl mellan penseldragen medans rasmus ljuder ur högtalarna. nytt och gammalt i en salig röra. jag gillar det
jag är nog inte så bra på det. att vara jag. eller veta vad jag vill. åtminstone i det långa loppet. jag brukar tro att jag vet. jag tar impulsiva beslut med en övertygelse som ibland kan tyckas skrämmande, men någon dag senare är jag inte längre riktigt lika säker på att det var rätt. eller ens fel. jag vet bara inte.
och jag vill vara nyinflyttad igen. jag saknar känslan jag hade för snart året sedan. när jag strövade omkring i lägenheten och såg möjligheter på tomma ytor. jag saknar mina mornar i köket, där jag satt förundrad över hur lycklig jag var i mitt nya hem. jag älskar det fortfarande, missförstå mig inte.. men det är inte längre en nyhet. ingenting är outforskat. där finns inga potential i tomma ytor att förverkliga. allt är gjort.
och jag har bytt köksstolen mot soffan. förundret mot vanan. men visst stannar jag fortfarande upp ibland och bara ler, när tacksamhet väller över mig. jag älskar det. men det är inte längre nytt.
höst. mörkt. och färger. dessa färger att dö för. synd att det regnar så mycket att man knappt kan ta med kameran ut.
eftersom det är för sent. förbannade oförmåga att LÄSA instruktioner. jag missade allt. sista dagen att skicka in bidrag till metro photochallenge var i förrgår. jag är ett jävla pucko.
6.
7.
funderar jag på att skicka in till metros fototävling (måste bara invänta ett litet godkännande först).
vilka tre tycker ni jag ska välja?
1.
2.
3.
4.
5.
eller nåt i den stilen
in comparison
låt mig presentera
crap ass, lintott, pojken i rummet intill
sökordet idag är ”prada tapeter”.. 
nu vill denne någon tapetsera hela hemmet med honom. och han luktar fortfarande sur socka när han kommer hem från ”jobbet”. han har en affär, i tell you. med en skobutik. vi behöver parterapi.
och började gå på disco istället för att tycka att morsans sällskap en fredagkväll är bästast.
han sa dock, innan vi for, att det k u n d e bli så att han skulle ringa och be om att få bli hämtad tidigare än nio, eftersom han kunde bli illamående eller trött. jodu. det lär ju hända.
den killen växte han ur för dryga året sen. den där som faktiskt inte orkade i samma takt som andra barn i hans ålder. den där som oroade sig för att vara ifrån morsan till den grad att det gjorde honom illamående. och för det är jag tacksam. samtidigt.. vemodig, eftersom han växer ifrån. blir stor. oberoende.
men han gillar mig fortfarande. än har tonårsbaskilusken inte smittat honom. han tycker fortfarande att jag är lite cool. kanske mest för att jag inte liknar föräldrarna till de andra kidsen i hans klass.
det är dock bara en tidsfråga innan han börjar tycka precis tvärtom, antar jag. den dagen lär gry, då han tittar på mig med skeptisism i blicken och frågar varför jag inte kan se ut som en vanlig vuxen.
jag ska försöka påminna honom då om hur jävulskt tråkig en vanlig vuxen är. men än så länge presenterar han mig för sina kompisar med en glimt av någonting som kan liknas vid stolthet i ögonen. än så länge. det är ganska länge ändå.
själv ska jag tydligen skapa en ny gubbe på WoW och byta server. eller om det var tvärtom. och jag mindes precis att jag inte ätit än. alls. demens är ärftligt va?
och nu är det hög tid att åka och hämta hem min festprisse.
disaster cat, that is.
igen. satans perkele. har haft magkatarr sedan i lördags och på det en riktigt överjävlig mensvärk. jag blev hemma idag. och mellan krämporna då jag låg utslagen på sofflocket och kved, har jag förstås möblerat om. har dock INTE målat någonting. men vardagsrummet ser annorlunda ut. och för första gången känns den ”rätt”. den har nu en helt annan balans än tidigare. jag undrar vad prada säger när han kommer hem. förmodligen ler han bara och kallar mig ambivalent. ja, jag har nog lite svårt att bestämma mig. dessutom älskar jag förändringar. är så van vid dem. det riktigt spritter i kroppen när det känns nytt. ja, om det nya är bra, förstås.
nu doftar här vanilj och nyduschat. värmeljusen lyser genom rött glas och mysfaktorn är hööööööög
om bara magen kunde ge med sig också..
jag tror prada har en affär.. han brukar vara hemma 5-10 över 10… nu är klockan 12 över
på att få dra ett nytt andetag. på att få flyta med, falla, sväva. på joakims ord. på kent-känsla. jag är tacksam.
http://open.spotify.com/track/2NcPkdZXUg2kJKoGeEdjKr
denna vecka blev en lååååång arbetsvecka med bara en dags ledighet. igår körde vi singing bee för hela slanten. det var kul, men vi var trötta.
idag kände jag inte för att kliva ur sängen alls, men insåg att jag skulle ångra mig ifall jag låg kvar hela dagen, eftersom söndagar är så enormt korta i jämförelse med övriga dagar.
så nu sitter jag här, i soffan med en java och lyssnar på mina tokiga grannar som varenda dag drar nån tung möbel tvärs igenom hela lägenheten i timmar i sträck. de driver mig till vansinne.
jag funderar på att bli en ligist.
denna ritade jag en dag när vi fortfarande bodde i stora vika efter en sån där vaken natt i ett försök att hålla mig vid medvetande.
tror iofs att den redan ligger upplagd på bloggen någonstans långt bak. men jag fann den på poeter.se och kom på att jag tycker om den.
eller fanatiskt. jag vete fan.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article5926251.ab
hon kanske skulle våga sig på en läppförminskning också. det är främst där min blick fastnar.
under veckan som varit, har det hunnits med 2 kvällar av utbildningar. kommunikation och forumspel är de ämnen som avhandlats.
jag har sällan skrattat så mycket.
på jobbet har jag slitit hund. på riktigt. jag borde ha träningsvärk. har släpat möbler. feta hyllor från ett rum till ett annat. och jävlar vad fint det blev.
nu återstår två sena arbetspass. ikväll jobbar jag 16-01 och i morgon 17-midnatt. på söndag får jag vila. wow.
nu är jag inte blond längre. håret står i brand igen. med lite gröna skiftningar.
snart kommer dev. vi hinner kramas. dessa fredagar är ganska plågsamma.
vi är goda vänner också mycket liiika. våra karlar har dessutom funnit varann och dumpat oss för att tillsammans gå på bio.
vilket ju inte gör så mycket, eftersom vi tycker om att leka med varann och våra kameror
nu är jag dock dödstrött och önskar massor att jag hade sovit inatt. dessutom håller jag på att dö av svält.
pradaaaaaaaaaa, jag behöver donkenmat!
och eftersom jag övar på saker, fick det bli en av dem:
jennys daniel på scen:
då jag inte kunde somna. jag påbörjade en bok och läste klart den. då var klockan 20 över 4. tanken att somna då, eller strax därefter, kändes korkad, eftersom dev ska på pingisträning. pingisträningssöndag innebär tidig morgon.
så nu har jag rotat runt i bloggvärlden. insupit inspiration. tror dock att jag lär ha glömt den ganska snart. nu börjar jag bli en aning trött, nämligen.
prada är ledig i helgen, tack och lov, så han får köra bilen. jag tror inte jag hade varit lovlig bakom ratten idag.
för en liten stund sedan vaknade dev. och skrämde vettet ur mig. jag hörde honom inte komma och helt plötsligt stod han och kikade fram i dörröppningen och gjorde klickande ljud. kånstiga unge.
mitt hjärta höll på att stanna. jag var ju helt inne på att det fortfarande var natt.
om en halvtimme ska även prada upp. då är det frukost och iväg. jenny och daniel har lovar att komma och titta på när dev tränar. daniel är ju ett GAMMALT pingisproffs. det blir sjukt skoj.
det känns som evigheter sedan jag träffade min smultronpuss, trots att det faktiskt var i förrgår. eller förr i går, som alla jag känner säger, innan jag iträder min roll som ordpolis och rättar dem
jajuste. glömde nästan berätta att jag gjort en jenny och köpt närbildsfilter. det är sånt jag gör när jag är omöjlig och trött bortom all vett och sans. nu återstår ett par dagars väntan.
och jag tänker skylla allt på någon annan. den där som gör att jag inte har råd att köpa mig en eos 7D. fan ta dig. och där har du. rätt åt dig, din djävul. närbildsfilter är min ljuva hämnd :p
jag vill förövrigt ha denna bloggdesign, men med helsvart bakgrund. går det? finns det? är det en mjöööölighet?
hennes redigering på denna bild är snyggare, men jag gjorde ett eget försök ändå.
bilden är tagen med hennes nikon D300.
